I want it all, and I want it now! Vad är egentligen så fel med det? Man kan sukta efter en fantastisk klänning, sjukt snygga skor eller en läcker måltid. Vem vill inte ha en fin lägenhet och åka på massvis av härliga resor? Problemet är ju egentligen bara att man måste arbeta för att kunna få allt det där och om man är ute på resande fot ideligen så finns det knappt tid att jobba. Det är helvetiskt svårt att få ekvationen att gå ihop och de enda lösningarna, som jag ser det är att:

1. Bli miljonär
2. Gifta sig rikt
3. Råna en bank
4. Få pengar trots att man inte jobbar

Ja som ni ser så är det inte helt lätt. Punkt nummer 1 hade varit en given lösning, problemet är ju bara att man antingen måste jobba arslet av sig för att bli miljonär eller också måste vinna pengarna. Och eftersom det är mindre odds att vinna på Triss än att själv jobba ihop den där miljonen så kan vi förkasta den punkten direkt. Punkt 2 är så dum att jag inte ens vill kommentera den. Jag är alldeles för romantisk för att kunna gifta mig med någon för pengar. Råna en bank hade varit en lösning men det förutsätter såklart att man inte åker fast. Och eftersom vi inte lever på Vilda Västern där man kunde rida förbi en bank och hämta några påsar med guldpengar med pickadollerna i högsta hugg (utan att åka fast trots att alla visste att man var byns kriminella gäng) får jag nog kasta det alternativet i papperskorgen också...

Vad finns det då för lösning? Jamen det är ju självklart egentligen! Varför skulle inte min chef vilja ge mig pengar trots att jag inte jobbade? Helt ologiskt att han inte skulle vilja det. Det hade till och med varit en ÄRA för honom! Eller... eh... nej tillbaks till verkligheten Diddi och sluta dröm.

Men ändå?? Dreams can come true...  Right?

Vad definierar egentligen ett förhållande? När jag var tonåring tyckte jag att jag visste allt om allt. Livet var ju såklart svårt och orättvist och man var missförstådd av både föräldrar, potentiella fiender och pojkvänner som inte förstod att man faktiskt kunde ha killkompisar. Men blev livet egentligen så mycket lättare när man blev vuxen? Jag har alltid längtat efter den där dagen när allt bara känns rätt. Som om alla pusselbitar plötsligt faller på plats och man äntligen vet vad man vill med sitt liv och hur man vill att ens förhållande ska vara. Men kommer jag någonsin komma dit? Som barn tror man att de vuxna har svar på allt men ska sanningen fram är det de vuxna som är räddast. Skitskraja att man ska fucka upp, misslyckas i karriären, misslyckas i förhållandet, misslyckas i att upprätthålla de goda familjerelationerna och uppfostra barnen rätt, för att inte tala om att misslyckas med att hålla kontakten med vännerna när man väl skaffar familj, barn och måsten. Jag är skiträdd för allt det där. Jag vill må bra, hinna jobba, hinna med mina vänner och så småningom hinna med en familj och allt vad det innebär.

Så tillbaks till dilemmat; hur definierar man ett förhållande? Ni kanske tycker att frågan är banal och meningslös men är den egentligen det? Jag har vänner som dejtar som galningar... ja man skulle till och med kunna säga att många av dem dejtar galningar och de gör verkligen allt vad som står i deras makt för att hitta Mister Right. Man vänder och vrider på hans person och egenskaper och försöker få dem att passa ens egen person. Ibland trots att man vet att man inte har någonting gemensamt. Att definiera ett förhållande när man nyss träffats är nog det absolut svåraste som finns. Vill han? Vill jag? Vill vi samma saker i livet? Får han mig att skratta? Tänder han mig? Kan jag tänka mig att dela resten av mitt liv med honom? Frågorna är många och om man bara lyckas svara ja på de två första är man nöjd för då har man kommit en bit på vägen.

När man väl kommit förbi de där första hindren och frågorna blir man tillsammans... Eller eh... det är ju inte heller alltid så lätt att definiera NÄR man blir tillsammans. Är det när man alltid hänger hemma hos varandra istället för att träffas på "säkra" ställen som cafeer, restauranger, parker och barer? Eller är det när han för första gången refererar till dig som "sin flickvän" eller när han säger att han älskar dig? Den nya tidens definition är ju att länka ihop sina profiler på Facebook. Som en modern förlovningsring visar man världen att man är ett par och får; när han sänder dig en "relationship"-request, samtidigt bekräftat att han ser er som ett par. Har vi blivit så totalförstörda av Internet att det förändrat vårt sätt att definiera och upprätthålla ett förhållande?

"Han skickar aldrig blommor, presenter och "Naughty Gifts till mig längre. För att inte tala om att han slutat Superpoka mig! Älskar han mig verkligen fortfarande??"

"Han skriver aldrig söta meddelande på min wall längre... Jag tror att vi håller på att glida ifrån varandra"

"En bimbo som jag inte vet vem det är kommenterar hans bilder hela tiden med söta kommentarer. Tror du att han är otrogen?"

Har vi slutat kommunicera med varandra och lämnat allt till de spåren vi lämnar i cyberspace? Inte helt omöjligt! Idag upptäckte jag att min pojkvän tagit bort vår relationslänk på Facebook! I vårt samhälle är det väl att jämföra med att göra slut via sms? Eller.. vänta nu; att få ett brev där det står att han måste dumpa en. Eller ehhhh; att få sändebud via häst som läser upp ett kort meddelande som säger "Herr X meddelar att han tyvärr måste avägsna er från sitt kärleksnät och låta er flyga fritt bland hökarna. STOPP! Vänligen uppsök mig ej. STOPP! Vänligen besvara inte detta sändebud. Slut på meddelande"

Hursomhelst blev jag Skitsur. Inte bara för att han tagit bort länken utan för att han inte sagt något om det till mig. Och spelar det egentligen någon roll? Vi är ju trots allt fortfarande tillsammans. Men det spelar sorgligt nog roll! I dessa tider när det redan är tillräckligt svårt att definiera ett förhållande så behöver jag alla de uppenbara tecknen på att man lever i harmoni och kärlek. När tecknen sätts ur spel försvinner balansen och jag blir osäker på hur jag ska definiera saker. Förhållandet rubbas om jag inte kan SE hur han definierar det och obalans råder...

Jag tror att jag ska ändra min Facebookstatus nu så att han förstår hur sur jag är... ; )

Jag tänker inte ens påminna er om hur länge sen det var jag skrev sist... Tiden flyger iväg, tiden räcker inte till och den lilla tid man har vill man ägna åt annat än att sitta framför datorn. Det gör jag liksom tillräckligt på jobb! Men... trots det måste jag säga att jag har saknat det, jag har saknat er och att dela med mig av mitt liv. För ska sanningen fram så älskar jag att skriva! Men när det blir ett måste så går jag i baklås och tänker på tiden jag slösar bort istället för vad det ger. Och så är det nog med alldeles för mycket här i livet.

Så vad har då hänt sedan sist? Alldeles för mycket och jag vet inte ens var jag ska börja någonstans! Jag har haft en helt fantastisk sommar på alla sätt och vis! Det hela började på sätt och vis med Roskildefestivalen. Ahhh vad jag hade det bra! Det var strålande solsken a la stekande medelhavssol, jag var omgiven av mina fantastiska vänner och arbetskollegor och musiken var fantastisk! Shit, det hade nog inte kunnat bli bättre än det var...

Några dagar innan jag reste till Spanien hade jag "B" och "K" sushidejt hemma hos "K" och det var så fruktansvärt mysigt! Gud vad jag älskar de tjejerna och är så glad att jag träffat och lärt känna dem! Love you!!!! Vi satt och snackade om allt mellan himmel och jord medan vi svepte några vinare och njöt av sushin.

Spanien.... ahhhh var ska jag börja någonstans? Dan har tjatat på mig sedan vi blev tillsammans om hur gärna han ville åka till Mallorca igen och jag tänkte bara: Hell no! Mallorca?! För det första hade han ju varit där med en ex flickvän och redan där kändes det inte speciellt frestande. Om man sedan lägger till min misstänksamhet när det gäller grisfest och fulla svenskar som vill ha "Svenskt kaffe". Britter som skrålar och är allmänt odrägliga och turistghetton nere vid stranden som man aldrig lämnar för att se något annat behöver jag väl inte säga att jag var mer än skeptisk? Jag kunde inte ha haft mer fel! Det var helt enkelt underbart!!! Visst finns det turistghetton där men dem höll vi oss långt borta ifrån. Jag har sett undersköna platser, ett kristallklart & djupt turkost hav, bergskedjor och dalar, olivlundar och citronträd, katedraler och kloster. Att beskriva hela vår resa här skulle ta alldeles för lång tid så jag tycker att du ska resa dit själv och få uppleva det på egen hand. Som jag fick göra! Vi har rest runt och sett både östra, södra och västra delen av ön och jag skulle vilja stanna där ännu längre än två veckor för att verkligen lära känna den. Men det finns ju fler tillfällen till det. Palma har definitivt fått en plats i mitt hjärta och jag vill dit igen! Det skulle fungera fint ihop med mina planer att flytta till Spanien. Gärna snart, snart, snart! Tips om hur man kan få tag i ett jobb inom informationssektorn i Barcelona tas tacksamt emot!

TIlls dess: NJUT!!!


London! Ihhhh, där har vi ännu en stad som gick rakt in i mitt hjärta. Jag skulle ju ha sett min älskade Michael Jackson (R.I.P. my one and only God!) men när ödet vile annorlunda tänkte jag att jag ju trots att det kan åka till London. Det är nästan pinsamt att fylla 31 i år och aldrig ha varit i där. Men nu har det alltså blivit av och jag hade det sjukt kul. "K" har ju bott där i åtta år och jag kunde inte ha fått en bättre guide. Vi hann kanske inte göra så mycket "turistiga" saker men gud vad jag hann med mycket på de fyra dagar jag var där. För att highlighta några upplevelser kan jag nämna en "Jack the Ripper tour", Dim Sum middag med en av våra publishers, fest på en privat klubb för mediafolk, shopping i massor, musikalen "Priscilla" och efterfest på gayklubb. Och vilka fantastiska människor jag har mött! Inte nog med att jag tillbringat flera dagar med lovely "K" som bara är så sjukt bra och fin att det knappt är sant! Jag har dessutom fått lära känna en massa av hennes vänner som alla hade så fruktansvärt stora hjärtan och personligheter. Det är så här livet ska vara ju... Nya intryck, nya människor och massor av nya erfarenheter!

Sååå, i tisdags fyllde jag 31. Det kändes inte något speciellt faktiskt. Jag tillbringade större delen av dagen på Gatwick och det var ju så där kul. Men som tur var hade jag en massa fina minnen att tänka tillbaks på och det gjorde dagen lite enklare.

Nu ska jag försöka ta mig ut och göra något vettigt, typ ta mig till djuraffären och köpa god kattmat till mina hårbollar. Trodde att det skulle bli strandväder i dag men tji fick jag!

Ohhhhhh, jag glömde ju att berätta något stort: Jag ska bli moster! Sis ska ha barn i December och jag ska få se magen (och henne!) imorgon för första gången. Wooo hoo vad coolt det är! Min lillasyster ska få en bebbe! Grattis babe!

NU ska jag sluta trada. Och jag tänker inte lova er att skriva oftare för det kommer jag säkert inte kunna hålla ändå. Men en sak kan ni alltid vara säkra på, och det är ATT jag kommer tillbaks igen... 

FAN OCKSÅ!!! Ibland är jag så grymt otajmad att det knappt är sant. Jag jobbar ju i Wonderful Copenhagen och imorgon är det helgdag i Danmark. Men eftersom man inte är ledig på midsommar tänkte jag vara smart och byta dagar. Jag jobbar alltså imorgon. Fint! NÄR DET SKA BLI VÄRSTA HÖGSOMMAREN MED 25 GRADERS VÄRME! Japp.... jag ska sitta och svettas på kontoret helt ensam och titta ut på de lediga danskarna som dansar runt och firar annandag Pingst. Damn it!

Och som pricken över i:t komer det säkert att regna på midsommar så det är inte utan att man är lite bitter i förtid.

Well, för att sumera min helg:

I fredags var jag på Glasklart för första gången. Lite för mycket brats och dålig musik för min smak men det var en bra kväll trots att jag fick en chock när jag insåg att det kostade 160 spänn att gå in! Chocken lade sig något när jag fick en drinkbiljett till en mangodrink som jag genast hämtade upp med bestämda steg. Och då kändes allt lite lättare...

Det har varit härligt varmt hela helgen och jag har haft ångest över att jag inte får tid att göra allt jag vill. Givetvis hade jag planerat in en heldagsshoppingtur i lördags (LÖNEHELG!!!!) med tillhörande "fixa naglarna - mys" hos Belle. Men vädret var fantastiskt och egentligen borde jag ha sparat mina pengar och lagt mig i en park istället, som ju är helt gratis! Men gjorde jag det? Ack nej... Jag ska väl aldrig någonsin lära mig?!

På kvällen (var det lika hett!) hade jag förfest med "N" och "D". Jag och grabbsen satt här och gjorde supermanliga saker som rapa, fisa, klia sig i skrevet och berätta om hur mycket sex vi haft. NOT! Det är det bästa med mina killkompisar: De är så grymt "omanliga" och det menar jag absolut inte på ett nedlåtande sätt. Andra killar snackar om fotboll, träning och brudar men när jag hänger med dem är det bara så jäkla skönt. Som en slags hybrid mellan en kille och en väninna. Jag är bara så glad för att de finns och för att de är mina vänner. Vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Efter vår lilla triangelförfest gick jag och "D" till The Rumble. Ännu ett exempel på hur fantastiskt kul man kan ha om man bara är i rätt sällskap och basslinen pumpar ut genom högtalarna. DJ Skream kunde ha varit bättre men trots det hade jag en riktigt nice kväll.

I dag har jag varit på barndop i Vellinge, lille Elliot skulle döpas och sedan blev det stort kak-kalas i trädgården hos Anna och Kevin. Mysigt!!! Jag vill också bo i hus ju!

Sedan var jag och Dan i Trelle för att fira mammsen på Mors dag! Vi grillade och njöt av den gudomliga värmen. Åh vad jag älskar solen! Skulle så gärna vilja lämna detta landet och bosätta mig i Spanien... And I'm sure I will!!!! Frågan är bara när det ska bli av. Men mer om det en annan gång.

Nu ska jag ha lite söndagsångest inför måndagen på jobb.

Älskar er!

Puss!

Idag satt jag på bussen hem.. Trött, hungrig och plötsligt... BAM! En duva flög rakt in i vindrutan på bussen kom mot oss. Det var en rejäl smäll och duvan hade ingen chans. Och det får mig att blöda inombords. Jag kände tårarna i ögonen och den där fruktansvärda känslan av att någonting inte kan göras ogjort i magen. Det som har hänt har hänt, whatever will be will be... Duvor lever i par och när den ena partnern går bort lever den andra ensam resten av sitt liv. Det kan man kalla att vara trogen. Tänk om människor hade levt på samma sätt. På något sätt är det så otroligt vackert. Den du älskar försvinner och du kan inte tänka dig att vara med någon annan för resten av ditt liv så du lever ensam av trohet mot den andra. I djurriket kan jag uppfatta det som vackert men hos oss människor blir det snarare patetiskt. Man säger saker som:

"Ryck upp dig"

och

"Livet går vidare".

Som om det skulle hjälpa... Men det är väl det som skiljer oss människor från djur. Djuren tillåts att sörja, ingen klandrar dem eller ifrågasätter. Det är som det är helt enkelt!

Duvan kommer att sörja under en lång period men värken kommer att gå över. Till sist är bara dess partner en blek bild i den lilla duvhjärnan. Men kommer den inte att börja undra då?

Var sjutton har min älskade tagit vägen???

Kommer den att längta för alltid??

Okej... Jag klarar inte av min aluminiumfria deodorant längre! Har kämpat i flera dagar men det enda resultatet jag uppnår är att jag svettas som en gnu i stekhet öken. Så fort man smort in sig med den känns det som om man glömt skölja av duschcreme under armarna, man badar helt enkelt i en kletig, kladdig massa. Så jag antar att det är därför de säljer deodorant med aluminium överallt? Syftet med deo är ju trots allt att man vill lukta gott och inte svettas och aluminiumen täpper säkert till porerna så att inte svetten kan sippra ut... Oläckert men jäkligt effektivt.

Anywho... det blir inget mer med det. Jag klarar inte av att svettas och lukta dåligt. Då får jag väl helt enkelt stå ut med de eventuella tråkiga hälsoaspekterna som kan komma att uppstå i aluminiumens efterdyningar.

Ah well. Jag försökte i alla fall!

Idag såg jag en ung tjej med en räv runt halsen när jag var på väg hem. Solen sken, fåglarna kvittrade, värmen stekte och hon hade en räv runt halsen. Djur lider för att människor med låg intelligens inte vet bättre och hon har en räv runt halsen. JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JU! Givetvis gav jag henne ett dödligt ögonkast men jag önskar att jag kunde göra så mycket mer... Skaka om henne och få henne att inse att hon faktiskt har ett dött lik runt halsen. Ett lik som en gång tillhört en tänkande och kännande varelse.

I lördags var jag på Vegomässan med "A". Det var fantastiskt inspirerande! Konstutställning, organisationer som informerade om sina verksamheter, ekologiska och icke djurtestade produkter och mat, mat, mat i massor! Jag inhandlade jättegoda vegankorvar med oregano och basilika och rashers. Mycket bra köp! Skulle kunna handla så mycket mer men eftersom jag satt hänglås på min plånbok denna månaden fick jag ta det lite lugnt. Njöt i alla fall i solskenet med tzayspett, veganpotatissallad och grönsaksspett. Det var såååå gott och mysigt och det var kärlek i luften.

Snälla tjejen med räven runt halsen! Varför var du inte där?? Du kunde ju ha lärt dig ett och annat.. Eller i bästa fall ha slitits i stycken av ilskna veganer och fått känna på hur din "halsduk" kände sig innan han hamnade runt din hals.

OCH jag var ju på Astrid och Aporna i lördags också! Har länge velat köpa aluminiumfri deodorant eftersom studier har visat att det kan finnas ett samband mellan bröstcancer, alzheimers och aluminium. Inte konstigt egentligen. Nästan all deodorant innehåller aluminium och den smetar vi gladeligen in under armarna. Aluminumet stänger inne svetten och gör att vi inte svettas eller luktar illa. Men till vilket pris? Vi svettas ju eftersom det är naturligt och svetten måste ut ifrån kroppen. Den dåliga lukten kan stoppas på andra sätt! Kolla innehållsförteckningen på din deo och jag kan nästan till 99% sannolikhet gissa att du har den med "fel" ämne. De naturliga varianterna går nämligen inte att få tag i på H&M eller i vilken annan "vanlig" butik som helst. Man måste antingen ta sig till hälsokostbutiker eller affärer som har ett stort ekologiskt sortiment. Själv handlade jag min första alufria deo hos Astrid % Aporna och jag är nöjd. Förhoppningsvis gör den att jag får behålla mina bröst livet ut och att jag inte får mer guldfiskminne än jag redan har...

Intresserad du också? Läs mer om ämnet här:

Make the Swithc to a Natural Deodorant!

Ja på att blogga då alltså. Herregud! Kan inte förstå att det var två hela månader sedan jag skrev i bloggen. Men jag har sagt det förr och det tål att sägas igen: Jag VILL skriva men känner inte att jag alltid har tid till det. Jag borde bita mig själv i tungan för att jag säger så. Tänk om alla stora författare hade gjort samma sak! Då hade Stieg Larssons triologi legat kvar i skrivbordslådan och världen hade aldrig fått ta del av hans fantastiska alster. Eller om Stephen King inte hade tillbringat alla kvällar efter sitt jobb som lärare vid pennan (eller skrivmaskinen??!!). I och för sig var det ju Stephen Kings fru som propsade på att King skulle fortsätta skriva på manuset till "Carrie" som senare blev hans första publicerade bok. Vad kan vi då lära av detta?

1. Skriv, men lägg inte ner alldeles för mycket arbete på det för ditt hjärta ska också orka.
2. Skaffa dig en karl som förstår och värdesätter din talang och som stöttar när du själv tycker att det du gjort är skit.

Som många av er vet har jag en massa manus i mitt huvud men det hjälper ju nada när de aldrig kommer ner på pränt. Då kommer vi utsökt tillbaks till Mr Larsson igen. TÄNK om han hunnit skriva alla sina tio böcker om Salander och Blomkvist! Då hade jag inte behövt sitta här och fantisera ihop vad som händer EFTER den tredje boken. Jag kan ju inte bara köpa att det tar slut där. Karaktärerna lever och när jag dessutom vet att det ligger ännu en bok i hans sambos dator blir frustrationen ännu större.... Men det är ju så livet är! Spännande och oförutsägbart samtidigt som man vill smygkika på sidan efter för att se vad som ska hända nästa dag.

Jag vet helt ärligt inte vad som händer nästa dag. Eller... det kan ju ingen veta helt säkert, men hela mitt liv har jag haft ett mål. Något jag ska göra "efter det här". Men nu har jag inte det längre. Eftersom jag var en av de där som inte visste vad jag ville bli drog jag ut på min utbildning i flera år. Pluggade, arbetade, pluggade OCH arbetade. Sen en dag fick jag en vision och visste vad jag ville! Efter min examen gjorde jag en stor omställning i mitt liv och de planerna jag hade om att flytta till Irland löstes upp i små moln, som drömmar som sprack. Men trots mitt val gick det bra! Fick ett drömjobb, träffade nya och gamla; men helt underbara vänner som fick mig att skratta och gråta. Träffade min underbara Daniel och har gjort en massa spännande saker för första gången i mitt liv:

Hittills 2009 har jag:

Varit på barndop OCH bröllop (Samtidigt)
Åkt längdskidor
Köpt bil
Haft kundmöten
Skaffat en gosig hankatt
Varit på 30- års fest med mellanstadietema
En farmor som fyllde 91 år
Hållit föredrag om min magisteruppsats på SFIS årsmöte
Festat till solen gått upp i Miami
Fått en överdos av elektronisk musik och tusentals DJs på en vecka
Varit på Ayurveda konsultation
Ridit islandshästar
Funderat på framtiden....

Ja den sista punkten är ju inget nytt för i år utan något som varit ett vanligt förekommande tema i mitt liv. Varför är jag alltid så rastlös? Varför känner jag alltid en lust att gå vidare, lära mig mer, se mer, inte stagnera? Ibland önskar jag att jag kunde sätta mig ner och vara lugn. Inte tänka på vad jag egentligen borde göra eller vad jag inte gör. Bara vara liksom. Men det går inte. Jag måste planera, måste tänka efter vad mitt nästa steg ska bli, vad som händer nästa helg, nästa semester, nästa år... I lördags hade jag, Dan och "K" en helt fantastisk dag ute i naturen. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag satt på en islandshäst och hade det riktigt, riktigt bra. I det ögonblicket önskade jag att jag hade så pass mycket ro att jag kunde bo på landet med några hundar, katter och hästar. Baka bröd, plocka bär och lägga in sylt och slanggurka. Det är något harmoniskt över det där. Jag kan se mig själv i köket med några barn som bakar pepparkakor till jul medan katterna försöker slicka på degen och hundarna äter det som faller ner på golvet. Min Man kysser mig lätt i nacken och ser leende på sin lilla familj.

Men i nästa ögonblick får jag ont i magen av en sådan bild och ser mig själv på en nattklubb med en massa vänner, en pojkvän som lystet vill dra in mig på toaletten och med basslinen dunkande i mitt bröst.

Kan hjärtat månne brinna för mer en ett liv... 

Weeee hooooo!!!! The King of Pop kommer till London i Juli och jag ska kämpa med näbbar och klor för att lägga vantarna på ett par biljetter. Kosta vad det kosta vill alltså! Michael Jackson har ju för länge sedan passerat sitt bäst före datum men med tanke på att jag har avgudat honom sedan jag var typ tio år så MÅSTE jag bara ta den här sista chansen att se hans sista framträdande.J

Jag missade Bob Marley, The King of Reggae.

Jag missade Elvis, The King of Rock.

God damn it if jag missar the King of Pop också! Det får bara inte hända!!!!!

Den 9:e Juli är första koncerten. Och jag ska banne mig dit. Basta!

This is it..... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv Mr Jackson.

Your Dirty Diana

Oasis kommer till Roskilde!!!! Inte dumt... inte dumt alls.

Nu ska jag iväg och träna för första gången på typ fem månader. Håll tummarna för att jag kommer att överleva passet!

Jag har blivit head huntad idag! Eller... ja, nästan i alla fall. Skumt nummer från Danmark ringde på min mobil när jag jobbade idag och ett annat skumt nummer ringde när jag satt på tåget på väg hem. Som tur är (Numret var hemligt och gick inte att hitta på Eniro) hade personen vett att lämna ett meddelande som jag gladeligen lyssnade på.

Det var en kvinna från SFIS (Svensk förening för informationsspecialister) som hade hittat mitt och "M:s" examensarbete och undrade om vi var intresserade av att komma och hålla föredrag på deras årsmöte i mitten av Mars. Det låter ju hur kul som helst! Vår magisteruppsats heter "Don't Mention The L-Word" och behandlar Biblioteks- och informationsvetenskapsutbildades chanser till arbete på den alternativa arbetsmarknaden utanför biblioteken. Både jag och "M" har som tur är hittat arbete som matchar utbildningen. Det hade ju varit lite pinsamt att förespråka arbete utanför biblioteken och sedan sitta där och arbeta på ett skolbibliotek. Så nu får vi se vad som händer! Jag har försökt få tag i "M" men inte lyckats. Hade varit rätt skönt att vara två så att jag slipper stå mol alena och prata om vår uppsats med ett gäng informationstörstande informationsspecialister...

Men jag är nog rätt sugen på det även om jag blir ensam. Det är ju ett helt ypperligt tillfälle att nätverka lite och skaffa sig lite kontakter som kanske kan leda till något riktigt, riktigt bra i framtiden!

Och ifall du har läst ut den där spännande deckaren och vill sätta tänderna i något mer hårdkokt ska du spana in min uppsats här:

Don't Mention The 'L'- Word

Jag undrar om någon mer än mig har stört sig på en grej.... Daloons vårrullar? Förr (på den gamla GODA tiden?) tyckte jag att de var goda. Jag skulle till och med kunna gå så långt att jag skulle våga påstå att de smakade fantastiskt. Varför? För att degen som de ligger inlindade i var knaprigt god och smakade riktigt gott. Sen hände något. Jag blev vegetarian och rådissade köttrullarna. Det var bara det att de vegetariska vårrullarna hade en annan fritering än de med kött. De var degiga, fula och trista. Som om de skrattade en hånfullt i ansiktet och sa:

 "Jaha du! Hade du ätit vanliga köttrullar hade du minsann fått GODA vårrullar. Nu får du sitta där och vara veggo och äta tråkrullarna med tråkdeg..."

Sen började jag äta kött igen och då hade de nedrans Daloontillverkarna bytt till tråkfritering på köttrullarna också! Ja, jag är helt säker på att det handlar om någon slags konspiration mot mig. Vad är sannolikheten för att detta skulle hända just mig?!?! Hursomhelst slutade jag äta deras vårrullar eftersom jag blev missnöjd varje gång de låg där och fes på tallriken.

Tills jag en dag blev sugen på vårrullar (Mina GODA gamla hederliga rullar då alltså!) och köpte ett paket. För att än en gång bli besviken. Arghhhhh! Nu var de om möjligt ännu värre än tidigare men jag äter dem snällt ändå eftersom de är bra panikmat när man kommer hem sent och inget annat finns i frysen.

På Daloons hemsida kan man läsa:

"Daloons höga kvalitetskrav och produktsäkerhet gör att vi löpande utvecklar och förbättrar våra recept och produktionsprocesser. Produkterna skall produceras i optimalt produktionsflöde, vilket också gäller för nya produkter och produktionslinjer. Daloon utvecklar löpande nya etniska fyllningar och kombinerar dem med nya typer av deg för att komma fram till spännande nya produkter till den lättlagade måltiden."

Ska man tolka detta som att den nya friteringen tillkommit för att optimera produktionsflödet? Och om någon anställd hör min bön kan ni väl vidarebefodra detta vidare till lämplig person?

SNÄLLA ta tillbaks den gamla friteringen! Är jag verkligen ensam om detta problem? Hör min desperation och sjung med i min kampsång. För det måste väl ändå finnas fler som är i samma situation som mig? Skriv i så fall. Och glöm inte att du får lov att vara anonym...

Nuuuuuu hade jag kunnat ha en lägenhet fylld av asiatiska dofter. Jag hade kunnat lägga den sista konstnärliga touchen till förrätten eller skurit upp frukt till desserten. Men gör jag det?!?!?! NÄÄÄÄÄ! För jag var tvungen att ställa in min thaimiddag ikväll för att jag varit sjuk hela veckan och inte hunnit marinera, fixa och köpa in allt.

Suck...

Jag är säker på att det är någon som jäklas med mig. Och han har ta mig fan långt vitt skägg, är självlysande, ser allt du gör och lyssnar inte ett skit till dina önskningar. Nej jag syftar inte på muminpappan! Du får fundera lite på den där själv.... Jag ger inga fler ledtrådar. För jag är sur...

Ibland är man trögtänkt, långsam, enkelspårig eller helt enkelt bara en jubelidiot.

Jag har under flera års tid försökt länka ihop min dator med TVn för att kunna se film på den sistnämndas skärm istället för datorns blygsamt lilla. Den första tiden la jag inte ner speciellt mycket tid på att lösa problemet eftersom det största problemet var att TVn och datorn stod för långt ifrån varandra i olika rum. Alltså slutade det med att jag såg filmer i sängen framför datorskärmen. Litet och intimt, kan man säga...

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet blev läget däremot ett helt annat. TV och dator står ca 1,5 m från varandra så nu fanns det inga ursäkter längre. Fanskapen skulle kopplas samman på ett eller annat sätt. Jag körde min första taktik:

Gå och fråga i butiken!
Denna går ut på att man går in i butiken. Letar reda på den sladd som man tror sig vara den rätta och sedan letar reda på lämplig säljare. Denne får gärna vara man så att man
A) Kan briljera med sina tekniska kunskaper eller
B) Kan spela på sin kvinnlighet och sin medfödda avsaknad av tekniska kunskaper i sin DNA.

Med en sladd till extrapris i handen (som säljaren insisterade att det verkligen var den rätta) går man glad i hågen hem för att koppla. Visst.... sladden glappade ju lite när jag satte in den i ljudingången där bak men hey! Det kan ju funka ändå... Men det gjorde det såklart inte. Det är i detta läget jag vänder mig till metod 2:

Googla!
Det finns både bra och dåliga sätt att googla.(Fråga mig! Jag har trots allt gått en utbildning där 98% av alla med avslutad examen slutar som bibliotekarier. Och Informationssökning är stommen i utbildningen. Så det så.) Man kan börja med de allra enklaste söksträngar för att avsluta med avancerade booleska sökningar (Googla det om du inte vet vad det är...) Eftersom det finns så otroligt mycket skitinfo på nätet föredrar jag att vända mig till de som faktiskt vet vad de talar om: datornördarna! Det finns en hel hord av datornördar på nätet som bara väntar på att du ska ställa en fråga som de genast kan besvara. De söker sig till platser där de känner sig trygga, där de är bland likasinnade och där de tryggt kan diskutera den senaste vektorgrafiken för C++, HTML, CSS, DOM, JavaScript, DHTML, PHP och MySQL. Jag syftar såklart på diverse datorforum. Det finns alldeles för många för att nämna här (Googla det!) men jag kan säga att när jag i 95% av de fall jag haft datorproblem vänt mig till ett datorforum har jag alltid lyckats lösa problemet. Men när det gällde ihopkoppling av min dator och TV gick jag bet. Då fick jag vända mig till min tredje metod, den som jag vänder mig till de resterande 5%:en när jag har problem:

Datororaklet!
Alla känner någon som är grym på datorer. Gör du inte det är du själv PC/MAC nerd eller också uppmanar jag dig att gå ut och leta upp din alldeles egen dator geek. Jag är till 95% min egen mentor. (När det inte gäller "in-och-pilla-i-datorn-grejor" då alltså. Fast även då har jag ibland mina ljusa sidor!) När jag inte lyckas har jag två orakel att vända mig till. "K" har varit mitt orakel i många år och den som jag vänt mig till när det skulle installeras nytt minne, göras partiotion på hårddisken eller fixa en väldans billig och säkert alldeles, alldeles laglig plattskärm. Tyvärr bor han inte i Malmö City längre och har dessutom fru, barn och jobbar alldeles för mycket för att jag ska känna att jag kan störa honom med mina triviala problem. Det är då jag vänder mig till "D". Han är min alldeles egna PC mentor och den jag vänder mig till när det krisar rejält. Kaxigt menade han att det ju inte var något större ingrepp att koppla ihop datorn med TVn så han kom över för att visa hur det skulle göras. Efter mycket frustration, hummande och stönande insåg han att det inte gick. Mitt grafikkort var helt enkelt inte tillräckligt bra (Tack ni som tillverkade kortet för typ... ehhhh 7 år sedan att ni inte var tänkte på hur stor den digitala utveckligen skulle bli!!!!) TVn är ingen ingen ny, modern LCD eller plasma tjohejsan men den köptes 2001 och ska enligt min första mentor vara helt kompatibel med datorn. Så nu undrar du kanske varför jag inte skrotar min gamla datorrelik på sju bast och byter ut den mot nytt blod? För att jag råkar gilla min elektroniska klump. Jag har räddat honom fler gånger än han är värd men han är min... Och jag älskar honom på ett cyberelektroniskt sjukt sätt...  Men nu har alltså en ny lösning kommit upp!

Ett sista försök jag gjorde var att koppla in min externa hårddisk till mitt surroundsystem. Det gick inget vidare och det enda jag lyckades få fram av diskens innehåll på skärmen var skumma koder.

Nu i veckan öppnade sig himlen och jordens alla fåglar flög runt i cirklar och blåste rosa rök ur sina små näbbar. Solstrålarna gnistrade mot den vita marken, fyrverkerier färgade himlen och folket jublade... Eller.. Nja, riktigt så var det ju inte. Men jag jublade! Dan hade lånat "C":s USB minne och på det fanns en film. Vi prövade att sätta in det i surroundsystemet och BOOYAKA!!!! There was film! On the jävla TV! Jag blev nästan religiös på kuppen och har utnyttjat mitt nya medie flitigt. Visst, det är inte en fullkomlig lösning eftersom alla filer inte kan ses på DVDn. Men det är då min sista metod kommer till väl användning:

The MediaCoder.....

Jag är så dålig, dålig, dålig på att blogga! Som jag tidigare sagt sög jag när jag skrev dagbok och var glad om jag lyckades skriva en gång i månaden. Nu VILL jag ju skriva men tiden räcker inte riktigt till.... Den som ändå hade haft en laptop så att man kunnat blogga på väg till och från jobb.. suck. Ja, ja. "Vad är en bal på slottet" och allt det där...

Förra helgen var jag och Dan bjudna på barndop hos "P" och "A". De har fått en alldeles underbar liten baby som fick namnet "Leya".  Intet ont anande tog vi oss till Götet och laddade för dopet. När vi stod där i kyrkan och väntade på att det hela skulle starta började orgelkantorn spela efter fel noter. "Here comes the bride" skrålad ut från högtalarna och jag tänkte bara "Herregud, snacka om att ha dålig koll på vad för slags gudstjänst det är!" I samma sekund går det ett sus genom kyrkan och ett par kommer gående längs altargången. DE GIFTE SIG!!!! Jag fick gåshud och började så klart lipa direkt för känslosamma ögonblick har samma effekt på mig som ett litet barn som faller. Jag börjar stortjuta och tycker att världen är en helt underbar plats... Det var så fint! Ett enkelt bröllop eftersom de valt att göra en kombo men det kändes så otroligt äkta och fint! Lilla Leya gjorde ett försök att stoppa bröllopet genom att skrika sig igenom hela ceremonien men se den gubben gick inte! Mamma och Pappa gifte sig ändå.

Efter ceremonien blev det middag på en cool och mysig pizzeria i närheten. Maten var god och drinkarna och ölen skvalade! Jag har nog aldrig i mitt liv sett så många barn på ett och samma plats. Deras familj, släkt och vänner var där och 90% av de vuxna i sällskapet hade nog barn. Några hade en tre stycken och samtidigt som man tänkte "Herregud vad jobbigt!" så var det faktiskt rätt mysigt... Jag blir nästan rädd för mig själv när jag säger det; men när jag såg alla dessa vänner som hade barn och som umgicks blev jag alldeles varm om hjärtat. Jag önskar att det blir så för mig och mina vänner också. Att vi kommer att fortsätta umgås trots att alla har barn och familj. Att vi sitter där och myser, matar babyn och pratar hela kvällen igenom.. Ja, kvällen! När klockan började närma sig 21 hade nämligen de 90%en av sällskapet kastat in handduken och kvar satt singlarna och "de barnlösa". Plötsligt kändes det skönt att man inte var en av dem som var tvungen att gå hem tidigt för att natta barnen och lyssna på trötta barnskrik hela vägen hem. Så var lärde jag mig av detta? Jag kommer nog att kunna skaffa barn när tiden är inne och tycka att det är helt fantastiskt. Samtidigt trivs jag alldeles för bra med min nuvarande situation för att spola ner p-pillren i toaletten och börja läsa "Att Vänta Barn" böcker. Allt har sin tid helt enkelt....

Det som var nattens höjdpunkt måste nog ändå ha varit vår övernattning. Nej, det handlar inte om några snuskiga eskapader (You pervert!!) utan om att vi hade lånat en övernattningslägenhet av några vänner till "P" och "A". Det var bara det att vännen inte visste exakt var i huset den låg. Vi fick en adress och en nyckel som det stod "Lars" på. Efter att ha blivit avsläppta utanför adressen började vi vårt detektivarbete. Vi måste ha provat nyckeln i 20 dörrar när vi insåg att det enda den ledde till var två cykelgarage och en tvättstuga. I tvättstugan hittade vi en kalender där man kunde boka övernattningslägenheten samt regler för lägenheten.  Men personen som skrivit det hade inte haft vett att plita ner VAR den låg någonstans. Vi sprang runt i diverse trappuppgångar och letade. Eftersom vi visste att den låg på första våningen underlättades vårt arbete något. Dock inte tillfredsställande mycket. På en dörr stod det "L. Andersson" och som värsta Sherlock Holmesarna tänkte vi att "L" kanske stod för "Lars", som stod på nyckeln. Vi ringde på (Klockan var över tolv på natten!) men ingen öppnade. Tror jag det. Om någon hade ringt på hos mig mitt i natten hade jag inte heller öppnat. Efter ännu en tjugo minuters desperation bestämde vi oss för att prova nyckeln i dörren. Försiktigt satte vi in den och drog runt... Stopp. Nyckeln passade inte i dörren. Som tur är kom inte piketstyrkan körande för att trycka upp oss mot väggen och sätta handfängsel på oss men det kändes bra nära. Fy för att vakna mitt i natten och höra hur någon försöker vrida runt en nyckel i ens lås!!!

Tillbaks till den varma tvättstugan med andra ord. Dan sprang omkring huset och jag satt i tvättstugan och funderade på om det skulle vara bekvämt att tillbringa natten på mangeln men den planen kändes inte helt vattentät. Vill ju helst inte vakna av att en morgontidig tvättare står redo att slå en med ett slagträ i huvudet. Då är man ju ungefär tillbaks piketstyrkan igen. Eller ännu värre, en kall häktescell...

Anygay. Till sist ringde vi ett akutnummer som gick till en kvinna som bodde i huset. Det visade sig att vi fått fel nyckel! (Väldans lätt att ta fel faktistk. Den rätta nyckeln hade ju bara en fet träplatta som nyckelring där det stod "Gästrum" ingraverat!!! Nästan exakt likadan som vår pyttelilla "Lars" nyckel...)

Trötta, våta (det regnade såklart!) men glada för att ha hittat rätt, anlände vi till vår övernattningslägenhet. Tänkt scoutstuga, tänk hyresgästföreningens möteslokal med overhead, tänk fallfärdig dush med lite lätt kattkissdoft, tänk liten herrbastu med svettiga män. Där har du vårt övernattningsrum! Vi brydde oss nada om det. Det skönaste var att vara inomhus, ha en säng tillgänglig och få soooova. Och det kan du ge dig på att vi gjorde på direkten efter detta nattäventyret....