Det upphör aldrig att förvåna en över vilka patetiska idioter det finns där ute i cyberspace!

Fick idag en friend request på Myspace från någon som kallar sig "Horny man whats help". I sin förfrågan har han i alla fall anständigheten att skriva något men ehhhh: "hi babe hope we could talk"

Nope, don't think so! För det första har jag ingen respekt för någon med ett sådant profilalias (Han har registrerat sitt riktiga namn som "Master Daddy" LOL!) och för det andra kan man ju om man nu tvunget ska HA ett sånt alias i alla fall skriva det korrekt? För jag antar att han antyder att han vill ha hjälp?

Kollar man sedan in hans profil (Ja men det var jag ju TVUNGEN att göra för att få mina fördomar bekräftade!!!) är han vän med personer som "The naughty twins" och "Naughty Natasha in nylon..."

Ha, ha, ha och ha! Och jag orkade inte kolla in hela hans vänlista men jag slår vad om att även resten av mina fördomar hade blivit bekräftade, dvs att samtliga av hans vänner är tjejer och har naughty profilbilder.... Vilket osökt får mig att undra varför han ville bli vän med mig... ??

Hans status står just nu att han hoppas han hittar sin prinsessa i år. Sorry dude.... Good luck with that when your relationship status is "Swinger".

DELETE!

Blev lämnad ensam i stugan i morse när resten av gänget skulle åka utför. (Kan ju inte utföra någon fysisk aktivitet under de närmsta  två veckorna! Bu hu!!) Ja,ja.... det berodde lite på att jag sov lääääänge i morse och inte kände mig ett dugg sugen på att göra något aktivt dagen efter nyår. Som tur är hade jag i alla fall en giltig ursäkt, och då syftar jag inte på bakfylla. Hade en lugn och mysig nyår igår med god mat och trevligt sällskap.

Som tur är klarade vi oss från att bli utrökta från köket efter att jag hade grillat på tigerräkorna. De var SPICY och både chilin och vitlöken blandades i röken och gjorde att ångorna nästan fick en giftig odör. Ahhhh the sweet joy of cooking!

I alla fall... tillbaks till min morgon/förmiddag... ehhhh eller lunch. Upptäckte att vi hade slut på ved så jag gick ut för att hämta ny och vad hittade jag där om inte fyra rådjur som traskade förbi i snölandskapet utanför. De stannade till när de hörde mig komma och jag stod blickstill och beundrade de vackra djuren. Efter ett tag lullade de vidare i snön och deras bruna päls gav en så otroligt stark kontrast till den vita snön. De gick längre bort tills de hittade ett säkert (antar jag) ställe att ta sig över den frusna Dalälven och sedan var de borta... Som om de aldrig varit där. Snölandskapet kändes plötsligt väldigt tomt och färglöst men det fick mig ändå att få den där känslan... Du vet. Som om du varit med om något unikt och speciellt. Som om tiden stannade och du fick inblick i din framtid, såg tillbaks på ditt liv eller helt enkelt stod still i nuet där inget annat existerar än du och det du ser omkring dig. En märklig och lite melankolisk känsla.

Gör en mental anteckning att jag aldrig ska äta rådjur igen (Jag vet att jag fuskar ibland. Av någon anledning kan jag bättre rättfärdiga att äta kött från djur som levt i det vilda än stackare som stått inlåsta i en fabrik hela sitt korta liv. Och därför har jag då och då ätit kött som älg eller rådjur. Utan någon större tillfredställelse och alltid med en gnagande känsla av att jag gjort fel som gått emot min moral och en pinande magvärk.

Bambi x 4 såg på mig och deras ögon såg rakt in i min själ. Eller var det kanske jag som såg in i min egen?

Jag är tillbaks! Och jag bloggar nu live från en stuga i Sälen!!! Imponerande va? Snön ligger gnistrande och iskall på marken utanför, granarna ståtar utanför fönstret och är snötäckta med tunga snöflingor som gör världen utanför till ett vinterlandskap som skulle kunna platsa i Narnia. Igår stod temperaturen på - 24 och jag höll bokstavligt talat på att frysa häcken av mig. Idag är det nästan medelhavshetta här. (-12 sist jag kollade!) Helt seriöst är det jättevackert men jag förstår inte hur folk kan bo i den här kylan permanent. Jag är mer en "sitta framför den öppna spisen-lyssna på elektronisk musik-sippa på ett glas vin eller öl"-kinda gal' än "ut i naturen och leka skogsmulle med varm oboy och ostmackor-kinda gal'. Jag önskar verkligen att jag kunde tycka att det var det minsta intressant att rulla runt i snön och ge mig ut i kylan på äventyr men det tråkar ut mig totalt. Jag får väl skylla på mina föräldrar som alla andra gör. Ha, ha! Det närmsta naturen jag kom var våra hemska husvagnssemestrar och seriöst så är det traumatiskt att tänka tillbaks på dem. Usch och fy för att sitta intryckt i en plåtvagn och tillbringa all tid med sin familj när man hellre ville hänga med sina kompisar. Nu undrar jag varför vi inte åkte på skidsemester istället? Så att jag kunde ha lärt mig åka när man är liten och kaxig och inte när man är nästan medelålders (AHHHHHH!!!!! Jag skrev "nästan"!!) och är rädd att fara rakt in i ett träd och tillbringa resten av sina dagar i samma stil som Stephen Hawking.

Förra året åkte jag faktiskt längdskidor och det var skitkul men ack så jobbigt! Jag sinkade ju dessutom alla andra genom att flåsande försöka ta mig fram och undvika att orsaka trafikkaos i spåret när lite mer rutinerade åkare kom farande förbi en. I år kan jag inte åka eftersom jag blev opererad för två veckor sedan. Det är surt nu när jag väl är i Sälen och har alla möjligheter att ge mig ut i snön och åka. Men det kommer säkert fler tillfällen. Nu får jag nöja mig med att drömmande titta upp i backarna och se hur folk swoooshar ner som snöänglar på skidor. Jag vill också kunna! Dessvärre hade det nog blivit mer i stil med "älg på is" om jag skulle upp på fjället och åka utför. Vid förra årets längdskidåkning lyckades jag få högra skidan ÖVER den vänstra och tog tag i Daniel för att inte falla. Resultatet blev givetvis att vi båda hamnade i en hög i snön. Kan ju tänka mig hur det sett ut om jag skulle åkt utför istället... Nej, skidlektioner är vad som krävs om jag ska ro det här i hamn. Och med lite tur kan jag locka med "A" nästa gång så att jag har en annan gröngöling att vara pinsam tillsammans med.

Anywho... nu ska jag göra lite nytta och slänga in lite mer ved i öppna spisen. Ikväll ska det bli mysig nyårsmiddag i stugan och kanske röj på någon klubb på fjället. Men man kan knappast räkna med att de ska spela bra musik där. I en tidning kunde man läsa: "Några av fjällvärldens bästa DJs spelar här!" Ha, ha, ha.. Ja, det säger tyvärr rätt mycket. Fjäll DJs är ungefär lika heta som hemma DJs á la 45+ som spelar härliga hits med Uggla, åttiotalsrock och schlager. Snälla, snälla överraska mig med lite bra musik!

Det är mindre en månad till julafton och jag får gnugga mig i ögonen för att förstå att det faktiskt är sant. Idag tog jag fram mina ljusstakar som ligger och samlar damm under sängen och jag fick direkt en känsla av att det inte var så länge sedan jag la in dem där. Det är skrämmande. Skrämmande hur fort tiden går och hur mycket eller lite man hinner med under ett år. Julen blir ofta en tid då jag reflekterar extra mycket över olika saker. Både sånt som handlar om mitt eget liv såväl som runt om i världen. Jag har haft världens julmysdag idag och det har varit grymt skönt och avkopplande. Well, jag kanske ska ta tillbaks det där sista. Jag har faktiskt sprungit rundor för att hitta söt jäst idag och efter att ha varit inne i fem olika butiker hittade jag det till sist på Malmborgs. Men när väl allt var inhandlat och pyntet nerhämtat från vinden har det varit en fantastisk dag i mysighetens tecken.

Varje år får jag för mig att jag ska baka lussebullar och varje år blir jag lika besviken när jag inser att jag skulle kunna sälja dem till Bofors som kan använda dem till missiler eller annat valfritt vapen som kan tillföra kopiösa skador. Eftersom jag är envis som en åsna ger jag inte upp i första taget och skam den som ger sig; IDAG LYCKADES DET! Jag har bakat helt ätbara, fluffiga, mjuka och fina lussebullar. Alla kanske inte vinner pris för sin estetiska utformning direkt men herregud vad goda de är! Frågan är om jag ska ta med några till jobb imorgon för att bjuda eller om jag ska vara ego och mumsa i mig dem själv nu när jag äntligen lyckades? Men delad glädje är ju dubbel glädje så det blir nog till att sprida lite julstämning på jobb imorgon!

Jag är kluven till julen och julfirande. Å ena sina är det ju ganska mysigt och fint. Familjer samlas för att äta god mat osv. men å andra sidan står julen för något som jag inte kan stå för. Jag tror inte ett dugg på Gud och kristendomen. Det fanns säkert en snubbe som hette Jesus en gång i tiden för ca 2000 år sedan men ingen kan övertala mig till att tro att han var guds son! Hursomhelst kan detta bli en lång diskussion i sig eftersom jag skrev ur mig ur Svenska Kyrkan för en månad sedan men det är inte det jag vill ha fram. Det jag menar är att jag firar en högtid som härstammar från något som jag inte tror på. Alltså är jag en hycklare? Ja, det är jag och det är inget jag skäms för! För mig är julen snarare en högtid som man firar med sina vänner och familj för att avsluta och blicka tillbaks på året som har gått. Jag har gjort helt otroliga saker i år, bland annat varit på två helt otroligt bra resor. När jag drar fram mina ljusstakar känns det som om det inte var så många månader sedan jag tog bort dem från fönstren men när jag tänker tillbaks på min Miamiresa i Mars känns det som hundra år sedan. Varför är det så??!!

Jag tror att det är något med julen som gör mig extra sentimental och melankolisk. Jag kan lyssna på en julsång och få tårar i ögonen. Jag ser på Scampi som ligger på en stol och tittar på när jag bakar lussebullar och får tårar i ögonen. Jag ser alla ljus och stjärnor som lyser i folks hem och får tårar i ögonen. Jag tänker på min familj och vänner och får tårar i ögonen. Varför? För att det påminner mig om att inget är för evigt. Julsångerna symboliserar ofta fina stunder med familj och vänner. Men när inte katten, vännerna och familjen finns där längre... Vad händer då? Den dagen ens eget hjärta slutar slå... Vad händer då? Vem är jag nu och spelar egentligen en hel massa saker som man nojar sig över så stor roll? Det finns människor som sitter ensamma hemma på julen för att de inte har varken vänner eller familj.  Och så finns det de som inte ens har ett hem att gå till för att fira i sin ensamhet. De "firar" julen i en trappuppgång eller en övergiven lagerlokal någonstans och allt de önskar sig är att de ska få stanna kvar där åtminstone några timmar till...

Allt det där tänker jag på när jag hör en julsång. Kanske är jag bara sentimental och extra känslig när det gäller mänskliga- och djur- rättigheter?

Så idag när jag sitter här med mina lussebullar, en härligt doftande veggie lasagne i ugnen, mysiga ljus i lägenheten och två spinnande katter vid min sida tänker jag på hur lyckligt lottad jag är. Och skänker alla mindre lyckat lottade en tanke...

I want it all, and I want it now! Vad är egentligen så fel med det? Man kan sukta efter en fantastisk klänning, sjukt snygga skor eller en läcker måltid. Vem vill inte ha en fin lägenhet och åka på massvis av härliga resor? Problemet är ju egentligen bara att man måste arbeta för att kunna få allt det där och om man är ute på resande fot ideligen så finns det knappt tid att jobba. Det är helvetiskt svårt att få ekvationen att gå ihop och de enda lösningarna, som jag ser det är att:

1. Bli miljonär
2. Gifta sig rikt
3. Råna en bank
4. Få pengar trots att man inte jobbar

Ja som ni ser så är det inte helt lätt. Punkt nummer 1 hade varit en given lösning, problemet är ju bara att man antingen måste jobba arslet av sig för att bli miljonär eller också måste vinna pengarna. Och eftersom det är mindre odds att vinna på Triss än att själv jobba ihop den där miljonen så kan vi förkasta den punkten direkt. Punkt 2 är så dum att jag inte ens vill kommentera den. Jag är alldeles för romantisk för att kunna gifta mig med någon för pengar. Råna en bank hade varit en lösning men det förutsätter såklart att man inte åker fast. Och eftersom vi inte lever på Vilda Västern där man kunde rida förbi en bank och hämta några påsar med guldpengar med pickadollerna i högsta hugg (utan att åka fast trots att alla visste att man var byns kriminella gäng) får jag nog kasta det alternativet i papperskorgen också...

Vad finns det då för lösning? Jamen det är ju självklart egentligen! Varför skulle inte min chef vilja ge mig pengar trots att jag inte jobbade? Helt ologiskt att han inte skulle vilja det. Det hade till och med varit en ÄRA för honom! Eller... eh... nej tillbaks till verkligheten Diddi och sluta dröm.

Men ändå?? Dreams can come true...  Right?

Vad definierar egentligen ett förhållande? När jag var tonåring tyckte jag att jag visste allt om allt. Livet var ju såklart svårt och orättvist och man var missförstådd av både föräldrar, potentiella fiender och pojkvänner som inte förstod att man faktiskt kunde ha killkompisar. Men blev livet egentligen så mycket lättare när man blev vuxen? Jag har alltid längtat efter den där dagen när allt bara känns rätt. Som om alla pusselbitar plötsligt faller på plats och man äntligen vet vad man vill med sitt liv och hur man vill att ens förhållande ska vara. Men kommer jag någonsin komma dit? Som barn tror man att de vuxna har svar på allt men ska sanningen fram är det de vuxna som är räddast. Skitskraja att man ska fucka upp, misslyckas i karriären, misslyckas i förhållandet, misslyckas i att upprätthålla de goda familjerelationerna och uppfostra barnen rätt, för att inte tala om att misslyckas med att hålla kontakten med vännerna när man väl skaffar familj, barn och måsten. Jag är skiträdd för allt det där. Jag vill må bra, hinna jobba, hinna med mina vänner och så småningom hinna med en familj och allt vad det innebär.

Så tillbaks till dilemmat; hur definierar man ett förhållande? Ni kanske tycker att frågan är banal och meningslös men är den egentligen det? Jag har vänner som dejtar som galningar... ja man skulle till och med kunna säga att många av dem dejtar galningar och de gör verkligen allt vad som står i deras makt för att hitta Mister Right. Man vänder och vrider på hans person och egenskaper och försöker få dem att passa ens egen person. Ibland trots att man vet att man inte har någonting gemensamt. Att definiera ett förhållande när man nyss träffats är nog det absolut svåraste som finns. Vill han? Vill jag? Vill vi samma saker i livet? Får han mig att skratta? Tänder han mig? Kan jag tänka mig att dela resten av mitt liv med honom? Frågorna är många och om man bara lyckas svara ja på de två första är man nöjd för då har man kommit en bit på vägen.

När man väl kommit förbi de där första hindren och frågorna blir man tillsammans... Eller eh... det är ju inte heller alltid så lätt att definiera NÄR man blir tillsammans. Är det när man alltid hänger hemma hos varandra istället för att träffas på "säkra" ställen som cafeer, restauranger, parker och barer? Eller är det när han för första gången refererar till dig som "sin flickvän" eller när han säger att han älskar dig? Den nya tidens definition är ju att länka ihop sina profiler på Facebook. Som en modern förlovningsring visar man världen att man är ett par och får; när han sänder dig en "relationship"-request, samtidigt bekräftat att han ser er som ett par. Har vi blivit så totalförstörda av Internet att det förändrat vårt sätt att definiera och upprätthålla ett förhållande?

"Han skickar aldrig blommor, presenter och "Naughty Gifts till mig längre. För att inte tala om att han slutat Superpoka mig! Älskar han mig verkligen fortfarande??"

"Han skriver aldrig söta meddelande på min wall längre... Jag tror att vi håller på att glida ifrån varandra"

"En bimbo som jag inte vet vem det är kommenterar hans bilder hela tiden med söta kommentarer. Tror du att han är otrogen?"

Har vi slutat kommunicera med varandra och lämnat allt till de spåren vi lämnar i cyberspace? Inte helt omöjligt! Idag upptäckte jag att min pojkvän tagit bort vår relationslänk på Facebook! I vårt samhälle är det väl att jämföra med att göra slut via sms? Eller.. vänta nu; att få ett brev där det står att han måste dumpa en. Eller ehhhh; att få sändebud via häst som läser upp ett kort meddelande som säger "Herr X meddelar att han tyvärr måste avägsna er från sitt kärleksnät och låta er flyga fritt bland hökarna. STOPP! Vänligen uppsök mig ej. STOPP! Vänligen besvara inte detta sändebud. Slut på meddelande"

Hursomhelst blev jag Skitsur. Inte bara för att han tagit bort länken utan för att han inte sagt något om det till mig. Och spelar det egentligen någon roll? Vi är ju trots allt fortfarande tillsammans. Men det spelar sorgligt nog roll! I dessa tider när det redan är tillräckligt svårt att definiera ett förhållande så behöver jag alla de uppenbara tecknen på att man lever i harmoni och kärlek. När tecknen sätts ur spel försvinner balansen och jag blir osäker på hur jag ska definiera saker. Förhållandet rubbas om jag inte kan SE hur han definierar det och obalans råder...

Jag tror att jag ska ändra min Facebookstatus nu så att han förstår hur sur jag är... ; )

Jag tänker inte ens påminna er om hur länge sen det var jag skrev sist... Tiden flyger iväg, tiden räcker inte till och den lilla tid man har vill man ägna åt annat än att sitta framför datorn. Det gör jag liksom tillräckligt på jobb! Men... trots det måste jag säga att jag har saknat det, jag har saknat er och att dela med mig av mitt liv. För ska sanningen fram så älskar jag att skriva! Men när det blir ett måste så går jag i baklås och tänker på tiden jag slösar bort istället för vad det ger. Och så är det nog med alldeles för mycket här i livet.

Så vad har då hänt sedan sist? Alldeles för mycket och jag vet inte ens var jag ska börja någonstans! Jag har haft en helt fantastisk sommar på alla sätt och vis! Det hela började på sätt och vis med Roskildefestivalen. Ahhh vad jag hade det bra! Det var strålande solsken a la stekande medelhavssol, jag var omgiven av mina fantastiska vänner och arbetskollegor och musiken var fantastisk! Shit, det hade nog inte kunnat bli bättre än det var...

Några dagar innan jag reste till Spanien hade jag "B" och "K" sushidejt hemma hos "K" och det var så fruktansvärt mysigt! Gud vad jag älskar de tjejerna och är så glad att jag träffat och lärt känna dem! Love you!!!! Vi satt och snackade om allt mellan himmel och jord medan vi svepte några vinare och njöt av sushin.

Spanien.... ahhhh var ska jag börja någonstans? Dan har tjatat på mig sedan vi blev tillsammans om hur gärna han ville åka till Mallorca igen och jag tänkte bara: Hell no! Mallorca?! För det första hade han ju varit där med en ex flickvän och redan där kändes det inte speciellt frestande. Om man sedan lägger till min misstänksamhet när det gäller grisfest och fulla svenskar som vill ha "Svenskt kaffe". Britter som skrålar och är allmänt odrägliga och turistghetton nere vid stranden som man aldrig lämnar för att se något annat behöver jag väl inte säga att jag var mer än skeptisk? Jag kunde inte ha haft mer fel! Det var helt enkelt underbart!!! Visst finns det turistghetton där men dem höll vi oss långt borta ifrån. Jag har sett undersköna platser, ett kristallklart & djupt turkost hav, bergskedjor och dalar, olivlundar och citronträd, katedraler och kloster. Att beskriva hela vår resa här skulle ta alldeles för lång tid så jag tycker att du ska resa dit själv och få uppleva det på egen hand. Som jag fick göra! Vi har rest runt och sett både östra, södra och västra delen av ön och jag skulle vilja stanna där ännu längre än två veckor för att verkligen lära känna den. Men det finns ju fler tillfällen till det. Palma har definitivt fått en plats i mitt hjärta och jag vill dit igen! Det skulle fungera fint ihop med mina planer att flytta till Spanien. Gärna snart, snart, snart! Tips om hur man kan få tag i ett jobb inom informationssektorn i Barcelona tas tacksamt emot!

TIlls dess: NJUT!!!


London! Ihhhh, där har vi ännu en stad som gick rakt in i mitt hjärta. Jag skulle ju ha sett min älskade Michael Jackson (R.I.P. my one and only God!) men när ödet vile annorlunda tänkte jag att jag ju trots att det kan åka till London. Det är nästan pinsamt att fylla 31 i år och aldrig ha varit i där. Men nu har det alltså blivit av och jag hade det sjukt kul. "K" har ju bott där i åtta år och jag kunde inte ha fått en bättre guide. Vi hann kanske inte göra så mycket "turistiga" saker men gud vad jag hann med mycket på de fyra dagar jag var där. För att highlighta några upplevelser kan jag nämna en "Jack the Ripper tour", Dim Sum middag med en av våra publishers, fest på en privat klubb för mediafolk, shopping i massor, musikalen "Priscilla" och efterfest på gayklubb. Och vilka fantastiska människor jag har mött! Inte nog med att jag tillbringat flera dagar med lovely "K" som bara är så sjukt bra och fin att det knappt är sant! Jag har dessutom fått lära känna en massa av hennes vänner som alla hade så fruktansvärt stora hjärtan och personligheter. Det är så här livet ska vara ju... Nya intryck, nya människor och massor av nya erfarenheter!

Sååå, i tisdags fyllde jag 31. Det kändes inte något speciellt faktiskt. Jag tillbringade större delen av dagen på Gatwick och det var ju så där kul. Men som tur var hade jag en massa fina minnen att tänka tillbaks på och det gjorde dagen lite enklare.

Nu ska jag försöka ta mig ut och göra något vettigt, typ ta mig till djuraffären och köpa god kattmat till mina hårbollar. Trodde att det skulle bli strandväder i dag men tji fick jag!

Ohhhhhh, jag glömde ju att berätta något stort: Jag ska bli moster! Sis ska ha barn i December och jag ska få se magen (och henne!) imorgon för första gången. Wooo hoo vad coolt det är! Min lillasyster ska få en bebbe! Grattis babe!

NU ska jag sluta trada. Och jag tänker inte lova er att skriva oftare för det kommer jag säkert inte kunna hålla ändå. Men en sak kan ni alltid vara säkra på, och det är ATT jag kommer tillbaks igen... 

FAN OCKSÅ!!! Ibland är jag så grymt otajmad att det knappt är sant. Jag jobbar ju i Wonderful Copenhagen och imorgon är det helgdag i Danmark. Men eftersom man inte är ledig på midsommar tänkte jag vara smart och byta dagar. Jag jobbar alltså imorgon. Fint! NÄR DET SKA BLI VÄRSTA HÖGSOMMAREN MED 25 GRADERS VÄRME! Japp.... jag ska sitta och svettas på kontoret helt ensam och titta ut på de lediga danskarna som dansar runt och firar annandag Pingst. Damn it!

Och som pricken över i:t komer det säkert att regna på midsommar så det är inte utan att man är lite bitter i förtid.

Well, för att sumera min helg:

I fredags var jag på Glasklart för första gången. Lite för mycket brats och dålig musik för min smak men det var en bra kväll trots att jag fick en chock när jag insåg att det kostade 160 spänn att gå in! Chocken lade sig något när jag fick en drinkbiljett till en mangodrink som jag genast hämtade upp med bestämda steg. Och då kändes allt lite lättare...

Det har varit härligt varmt hela helgen och jag har haft ångest över att jag inte får tid att göra allt jag vill. Givetvis hade jag planerat in en heldagsshoppingtur i lördags (LÖNEHELG!!!!) med tillhörande "fixa naglarna - mys" hos Belle. Men vädret var fantastiskt och egentligen borde jag ha sparat mina pengar och lagt mig i en park istället, som ju är helt gratis! Men gjorde jag det? Ack nej... Jag ska väl aldrig någonsin lära mig?!

På kvällen (var det lika hett!) hade jag förfest med "N" och "D". Jag och grabbsen satt här och gjorde supermanliga saker som rapa, fisa, klia sig i skrevet och berätta om hur mycket sex vi haft. NOT! Det är det bästa med mina killkompisar: De är så grymt "omanliga" och det menar jag absolut inte på ett nedlåtande sätt. Andra killar snackar om fotboll, träning och brudar men när jag hänger med dem är det bara så jäkla skönt. Som en slags hybrid mellan en kille och en väninna. Jag är bara så glad för att de finns och för att de är mina vänner. Vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Efter vår lilla triangelförfest gick jag och "D" till The Rumble. Ännu ett exempel på hur fantastiskt kul man kan ha om man bara är i rätt sällskap och basslinen pumpar ut genom högtalarna. DJ Skream kunde ha varit bättre men trots det hade jag en riktigt nice kväll.

I dag har jag varit på barndop i Vellinge, lille Elliot skulle döpas och sedan blev det stort kak-kalas i trädgården hos Anna och Kevin. Mysigt!!! Jag vill också bo i hus ju!

Sedan var jag och Dan i Trelle för att fira mammsen på Mors dag! Vi grillade och njöt av den gudomliga värmen. Åh vad jag älskar solen! Skulle så gärna vilja lämna detta landet och bosätta mig i Spanien... And I'm sure I will!!!! Frågan är bara när det ska bli av. Men mer om det en annan gång.

Nu ska jag ha lite söndagsångest inför måndagen på jobb.

Älskar er!

Puss!

Idag satt jag på bussen hem.. Trött, hungrig och plötsligt... BAM! En duva flög rakt in i vindrutan på bussen kom mot oss. Det var en rejäl smäll och duvan hade ingen chans. Och det får mig att blöda inombords. Jag kände tårarna i ögonen och den där fruktansvärda känslan av att någonting inte kan göras ogjort i magen. Det som har hänt har hänt, whatever will be will be... Duvor lever i par och när den ena partnern går bort lever den andra ensam resten av sitt liv. Det kan man kalla att vara trogen. Tänk om människor hade levt på samma sätt. På något sätt är det så otroligt vackert. Den du älskar försvinner och du kan inte tänka dig att vara med någon annan för resten av ditt liv så du lever ensam av trohet mot den andra. I djurriket kan jag uppfatta det som vackert men hos oss människor blir det snarare patetiskt. Man säger saker som:

"Ryck upp dig"

och

"Livet går vidare".

Som om det skulle hjälpa... Men det är väl det som skiljer oss människor från djur. Djuren tillåts att sörja, ingen klandrar dem eller ifrågasätter. Det är som det är helt enkelt!

Duvan kommer att sörja under en lång period men värken kommer att gå över. Till sist är bara dess partner en blek bild i den lilla duvhjärnan. Men kommer den inte att börja undra då?

Var sjutton har min älskade tagit vägen???

Kommer den att längta för alltid??

Okej... Jag klarar inte av min aluminiumfria deodorant längre! Har kämpat i flera dagar men det enda resultatet jag uppnår är att jag svettas som en gnu i stekhet öken. Så fort man smort in sig med den känns det som om man glömt skölja av duschcreme under armarna, man badar helt enkelt i en kletig, kladdig massa. Så jag antar att det är därför de säljer deodorant med aluminium överallt? Syftet med deo är ju trots allt att man vill lukta gott och inte svettas och aluminiumen täpper säkert till porerna så att inte svetten kan sippra ut... Oläckert men jäkligt effektivt.

Anywho... det blir inget mer med det. Jag klarar inte av att svettas och lukta dåligt. Då får jag väl helt enkelt stå ut med de eventuella tråkiga hälsoaspekterna som kan komma att uppstå i aluminiumens efterdyningar.

Ah well. Jag försökte i alla fall!

Idag såg jag en ung tjej med en räv runt halsen när jag var på väg hem. Solen sken, fåglarna kvittrade, värmen stekte och hon hade en räv runt halsen. Djur lider för att människor med låg intelligens inte vet bättre och hon har en räv runt halsen. JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JU! Givetvis gav jag henne ett dödligt ögonkast men jag önskar att jag kunde göra så mycket mer... Skaka om henne och få henne att inse att hon faktiskt har ett dött lik runt halsen. Ett lik som en gång tillhört en tänkande och kännande varelse.

I lördags var jag på Vegomässan med "A". Det var fantastiskt inspirerande! Konstutställning, organisationer som informerade om sina verksamheter, ekologiska och icke djurtestade produkter och mat, mat, mat i massor! Jag inhandlade jättegoda vegankorvar med oregano och basilika och rashers. Mycket bra köp! Skulle kunna handla så mycket mer men eftersom jag satt hänglås på min plånbok denna månaden fick jag ta det lite lugnt. Njöt i alla fall i solskenet med tzayspett, veganpotatissallad och grönsaksspett. Det var såååå gott och mysigt och det var kärlek i luften.

Snälla tjejen med räven runt halsen! Varför var du inte där?? Du kunde ju ha lärt dig ett och annat.. Eller i bästa fall ha slitits i stycken av ilskna veganer och fått känna på hur din "halsduk" kände sig innan han hamnade runt din hals.

OCH jag var ju på Astrid och Aporna i lördags också! Har länge velat köpa aluminiumfri deodorant eftersom studier har visat att det kan finnas ett samband mellan bröstcancer, alzheimers och aluminium. Inte konstigt egentligen. Nästan all deodorant innehåller aluminium och den smetar vi gladeligen in under armarna. Aluminumet stänger inne svetten och gör att vi inte svettas eller luktar illa. Men till vilket pris? Vi svettas ju eftersom det är naturligt och svetten måste ut ifrån kroppen. Den dåliga lukten kan stoppas på andra sätt! Kolla innehållsförteckningen på din deo och jag kan nästan till 99% sannolikhet gissa att du har den med "fel" ämne. De naturliga varianterna går nämligen inte att få tag i på H&M eller i vilken annan "vanlig" butik som helst. Man måste antingen ta sig till hälsokostbutiker eller affärer som har ett stort ekologiskt sortiment. Själv handlade jag min första alufria deo hos Astrid % Aporna och jag är nöjd. Förhoppningsvis gör den att jag får behålla mina bröst livet ut och att jag inte får mer guldfiskminne än jag redan har...

Intresserad du också? Läs mer om ämnet här:

Make the Swithc to a Natural Deodorant!

Ja på att blogga då alltså. Herregud! Kan inte förstå att det var två hela månader sedan jag skrev i bloggen. Men jag har sagt det förr och det tål att sägas igen: Jag VILL skriva men känner inte att jag alltid har tid till det. Jag borde bita mig själv i tungan för att jag säger så. Tänk om alla stora författare hade gjort samma sak! Då hade Stieg Larssons triologi legat kvar i skrivbordslådan och världen hade aldrig fått ta del av hans fantastiska alster. Eller om Stephen King inte hade tillbringat alla kvällar efter sitt jobb som lärare vid pennan (eller skrivmaskinen??!!). I och för sig var det ju Stephen Kings fru som propsade på att King skulle fortsätta skriva på manuset till "Carrie" som senare blev hans första publicerade bok. Vad kan vi då lära av detta?

1. Skriv, men lägg inte ner alldeles för mycket arbete på det för ditt hjärta ska också orka.
2. Skaffa dig en karl som förstår och värdesätter din talang och som stöttar när du själv tycker att det du gjort är skit.

Som många av er vet har jag en massa manus i mitt huvud men det hjälper ju nada när de aldrig kommer ner på pränt. Då kommer vi utsökt tillbaks till Mr Larsson igen. TÄNK om han hunnit skriva alla sina tio böcker om Salander och Blomkvist! Då hade jag inte behövt sitta här och fantisera ihop vad som händer EFTER den tredje boken. Jag kan ju inte bara köpa att det tar slut där. Karaktärerna lever och när jag dessutom vet att det ligger ännu en bok i hans sambos dator blir frustrationen ännu större.... Men det är ju så livet är! Spännande och oförutsägbart samtidigt som man vill smygkika på sidan efter för att se vad som ska hända nästa dag.

Jag vet helt ärligt inte vad som händer nästa dag. Eller... det kan ju ingen veta helt säkert, men hela mitt liv har jag haft ett mål. Något jag ska göra "efter det här". Men nu har jag inte det längre. Eftersom jag var en av de där som inte visste vad jag ville bli drog jag ut på min utbildning i flera år. Pluggade, arbetade, pluggade OCH arbetade. Sen en dag fick jag en vision och visste vad jag ville! Efter min examen gjorde jag en stor omställning i mitt liv och de planerna jag hade om att flytta till Irland löstes upp i små moln, som drömmar som sprack. Men trots mitt val gick det bra! Fick ett drömjobb, träffade nya och gamla; men helt underbara vänner som fick mig att skratta och gråta. Träffade min underbara Daniel och har gjort en massa spännande saker för första gången i mitt liv:

Hittills 2009 har jag:

Varit på barndop OCH bröllop (Samtidigt)
Åkt längdskidor
Köpt bil
Haft kundmöten
Skaffat en gosig hankatt
Varit på 30- års fest med mellanstadietema
En farmor som fyllde 91 år
Hållit föredrag om min magisteruppsats på SFIS årsmöte
Festat till solen gått upp i Miami
Fått en överdos av elektronisk musik och tusentals DJs på en vecka
Varit på Ayurveda konsultation
Ridit islandshästar
Funderat på framtiden....

Ja den sista punkten är ju inget nytt för i år utan något som varit ett vanligt förekommande tema i mitt liv. Varför är jag alltid så rastlös? Varför känner jag alltid en lust att gå vidare, lära mig mer, se mer, inte stagnera? Ibland önskar jag att jag kunde sätta mig ner och vara lugn. Inte tänka på vad jag egentligen borde göra eller vad jag inte gör. Bara vara liksom. Men det går inte. Jag måste planera, måste tänka efter vad mitt nästa steg ska bli, vad som händer nästa helg, nästa semester, nästa år... I lördags hade jag, Dan och "K" en helt fantastisk dag ute i naturen. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag satt på en islandshäst och hade det riktigt, riktigt bra. I det ögonblicket önskade jag att jag hade så pass mycket ro att jag kunde bo på landet med några hundar, katter och hästar. Baka bröd, plocka bär och lägga in sylt och slanggurka. Det är något harmoniskt över det där. Jag kan se mig själv i köket med några barn som bakar pepparkakor till jul medan katterna försöker slicka på degen och hundarna äter det som faller ner på golvet. Min Man kysser mig lätt i nacken och ser leende på sin lilla familj.

Men i nästa ögonblick får jag ont i magen av en sådan bild och ser mig själv på en nattklubb med en massa vänner, en pojkvän som lystet vill dra in mig på toaletten och med basslinen dunkande i mitt bröst.

Kan hjärtat månne brinna för mer en ett liv... 

Weeee hooooo!!!! The King of Pop kommer till London i Juli och jag ska kämpa med näbbar och klor för att lägga vantarna på ett par biljetter. Kosta vad det kosta vill alltså! Michael Jackson har ju för länge sedan passerat sitt bäst före datum men med tanke på att jag har avgudat honom sedan jag var typ tio år så MÅSTE jag bara ta den här sista chansen att se hans sista framträdande.J

Jag missade Bob Marley, The King of Reggae.

Jag missade Elvis, The King of Rock.

God damn it if jag missar the King of Pop också! Det får bara inte hända!!!!!

Den 9:e Juli är första koncerten. Och jag ska banne mig dit. Basta!

This is it..... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv Mr Jackson.

Your Dirty Diana

Oasis kommer till Roskilde!!!! Inte dumt... inte dumt alls.

Nu ska jag iväg och träna för första gången på typ fem månader. Håll tummarna för att jag kommer att överleva passet!

Jag har blivit head huntad idag! Eller... ja, nästan i alla fall. Skumt nummer från Danmark ringde på min mobil när jag jobbade idag och ett annat skumt nummer ringde när jag satt på tåget på väg hem. Som tur är (Numret var hemligt och gick inte att hitta på Eniro) hade personen vett att lämna ett meddelande som jag gladeligen lyssnade på.

Det var en kvinna från SFIS (Svensk förening för informationsspecialister) som hade hittat mitt och "M:s" examensarbete och undrade om vi var intresserade av att komma och hålla föredrag på deras årsmöte i mitten av Mars. Det låter ju hur kul som helst! Vår magisteruppsats heter "Don't Mention The L-Word" och behandlar Biblioteks- och informationsvetenskapsutbildades chanser till arbete på den alternativa arbetsmarknaden utanför biblioteken. Både jag och "M" har som tur är hittat arbete som matchar utbildningen. Det hade ju varit lite pinsamt att förespråka arbete utanför biblioteken och sedan sitta där och arbeta på ett skolbibliotek. Så nu får vi se vad som händer! Jag har försökt få tag i "M" men inte lyckats. Hade varit rätt skönt att vara två så att jag slipper stå mol alena och prata om vår uppsats med ett gäng informationstörstande informationsspecialister...

Men jag är nog rätt sugen på det även om jag blir ensam. Det är ju ett helt ypperligt tillfälle att nätverka lite och skaffa sig lite kontakter som kanske kan leda till något riktigt, riktigt bra i framtiden!

Och ifall du har läst ut den där spännande deckaren och vill sätta tänderna i något mer hårdkokt ska du spana in min uppsats här:

Don't Mention The 'L'- Word